Minnen

Här publicerar vi berättelser om hur det var förr. Det kan handla om människor, platser och vardagshändelser. Vill du bidra? Skicka i så fall ditt bidrag till info@ingarohembygdsforening.se och underteckna med ditt namn.

Gunborg och Folke 

En solig och varm julidag sommaren 2003 gick undertecknade till ett avtalat möte medGunborg och Folke Callenstedt på Ängsvägen. Vi hade båda många gånger gått förbi ochbeundrat Gunborgs och Folkes trädgårdsland som gränsade till den vackra gångvägen längsdiket som löper mellan Ängsvägen och Furuvägen (nuvarande Grönskans väg och Domgärdesvägen). Nu gick vi för första gången vägen upp mot det timrade huset som vi tidigare bara skymtat på berget bakom träd och buskar. Under ett par härliga sommartimmar satt vi samlade runt kaffebordet utanför huset och Gunborg och Folke berättade om sina år på Ingarö och om det första mötet med ön.

Det första mötet med Ingarö
Midsommaren 1941 packade Gunborg och Folke sina cyklar för att fira midsommar ute i skärgården. De hade tittat på kartan och tyckte att Björkvik på Ingarö kunde vara ett lämpligt mål för midsommarfärden. På cyklarna packades tält, primuskök, mat och en madrass och så bar det iväg mot Björkvik. I Björkvik var det tomt och öde och det fanns ingenstans där de kunde få hämta dricksvatten. De cyklade vidare och slog så småningom upp tältet vid Vedhamn. Morgonen därpå kom ”en herr Julin” och sa att området var privat och att de inte fick tälta där. De vände åter längs med Venderbyvägen. Vid torpet Grönskan träffade de Albin Löfstrand, arrendator på torpet, som rekommenderade Grisslinge havsbad som närmast lämpliga tältplats. Grönskan ägdes precis som de andra torpen längs Vänderbyvägen av bankdirektör Julin. Om det var han själv eller sonen som Gunborg och Folke talat med vet vi inte. Som arrendator fanns vid den här tiden ingen möjlighet för Albin att sätta sig upp mot ägaren och erbjuda tältplats.

Gunborg och Folke trampade vidare till Grisslinge via Lemshaga och den lilla skogsvägen över mot Mölnvik. När de kom till Grisslinge möttes de av löpsedlar som meddelade att Tyskland hade deklarerat krig mot England. Folke funderade på om de måste avbryta ledigheten eftersom han säkert skulle bli inkallad. De avslutade dock midsommarhelgen som planerat. Efter helgen, med krigsutbrott och det misslyckade försöket att tälta vid den vackra Ingaröfjärden, fällde Folke kommentaren ”Aldrig mera Ingarö”. En kommentar som de nu, efter att ha tillbringat närmare femtio midsomrar på Ingarö, skrattat åt många gånger.

Tillbaka till Ingarö
1955 bodde Folke och Gunborg tillsammans med döttrarna Gunilla och Susanne, tretton respektive sex år gamla, på Lindvallsgatan vid ”Västerbrons södra fäste”. Närmaste grannarna hette Brinkén. Familjerna hade börjat tala om att bygga varsin sommarstuga och tillsammans började de fara runt och titta på lämpliga fritidshusområden i Stockholmstrakten. I familjen Brinkéns gula Volvo kom de så en februaridag ut till Ingarö. De besökte den lilla boden vid Vedhamn där Enskilda banken sålde tomter. Familjerna bestämde sig för varsin tomt bredvid varandra. Redan till pingsten det året sov de första natten i den första lilla stugan. Gunborg tänker tillbaka och säger att hon inte kan förstå hur de lyckades komma under tak så fort.
Under våren hade de båda grannfamiljerna från Södermalm använt den lilla lediga tid som stod till buds att få tag på material till huset, transportera ut det till Ingarö och börja bygga. Alla transporter skedde med Brinkéns lastbil. Det var kallt på flaket minns Gunborg. Av en gammal presenning sydde hon en stor säck som hela familjen kunde krypa ner i under färden till Ingarö.
Den första stugan var på 18 kvm. Virket hämtade Brinkén och Folke i Högdalen som då höll på att bebyggas. De fick använt formvirke gratis. Som tack gav de brännvin till byggjobbarna vilket säkert inte minskade givmildheten. Som isolering använde de kutterspån. Vid vårt besök fanns endast cementstolparna kvar av det första huset. Det hade nyligen rivits och snart kom ett nytt hus att ta plats på de gamla stolparna. 38 säckar kutterspån skyfflade de ihop vid rivningen.

Barnen
Ingarö och det nya sommarhemmet kom att få olika stor betydelse i flickorna Gunilla och Susannes liv. Gunilla som den första sommaren var tretton år stannade gärna i ensam kvar i stan när hon blev äldre.
För Susanne kom Ingarö, där hon tillbringade alla sina somrar, att betyda mycket. Hit längtade hon alltid. Gunborg var sömmerska och ateljén där hon arbetade hade stängt under större delen av sommaren, vilket betydde ett härligt långt sommarlov för Susanne. I början av sextiotalet började Gunborg sy hemifrån åt kunder och hade då ännu större möjligheter att vara på lantstället under Susannes skollov. När Susanne blev äldre hände det att hon for ensam ut till landet för att träffa sommarkamraterna.

Nya huset
Sommaren 1964 påbörjades arbetet med det nya större huset. Stommen var en nedmonterad lada från Rydbo i Uppland. Folke och Gunborg fick hjälp att montera stommen och att mura skorsten. När sotarmästaren kom för att inspektera skorstenen sa han att det inte var en skorsten – bara stapplade tegelstenar. Så då var det bara att sten för sten plocka ner skorstenen och börja mura. För färdigställande av huset behövde de hjälp. Sommaren 1964 fick Folke ingen semester, han arbetade på renhållningsverket i Brännkyrka åt en snickarkunnig arbetskamrat som i sin tur snickrade på huset. Idag ligger det vackra huset inbjudande på tomtens högsta punkt omgiven av grönska och stensatta terrasser.
Det är svårt att tänka sig att det är samma plats som Folke och Gunborg kom till den där dagen i februari 1955. Oräkneliga är de arbetstimmar de lagt ner på att få tomten till den vackra plats den är idag. Att arbete är ett av flera samlande epitet som Gunborg sätter på Ingaröåren är lätt att förstå. Snart har det gått femtio år sedan de började röja skog och bereda mark för hus och växtlighet och de fortsätter. Gunborg säger att utan arbetet med stugan och tomten hade hon nog inte hållit sig så frisk. Vi anar allt arbete som krävs för att sköta tomt, hus och bärbuskar. För att Gunborg ska kunna fortsätta att plocka blåbären har Folke snickrat en liten pall som hon kan sitta på och på så sätt spara ryggen.

Fisket
Vi undrar om de fiskade mycket och Folke och Gunborg berättar om sitt eget och grannarnas fiske. Det var hela små fiskeflottor som lade nät, berättar de. Sik, strömming, abborre och gös fick man. Som mest lade de en sex, sju nät. Gunborg minns en gång då de kom ned till stranden och sjön var så svår att ingen vågade sig ut för att ta upp och vittja näten. Men Gunborg och Folke skulle till stan och med sin lilla båt lyckades de till slut komma helskinnade till stranden med fisk, nät och allt. Fisken var ett uppskattat tillskott och för att kunna ta tillvara den skaffade de ganska tidigt en frysbox. Speciellt den rökta fisken var uppskattad. Gunborg minns skrattande en midsommar när barnen, som satt vid eget bord och som startade sin måltid före de vuxna, tyckte så mycket om den rökta siken att det bara var skinn och ben kvar när de vuxna kom för hämta sin del.

Branden
En sommar började det brinna i ravinen ner mot stranden. Brandkåren kom men de kunde inte nå hela vägen fram med sina slangar så alla bildade kedja. Hinkarna fylldes och gick från hand till hand. Folke som varit i stan hade inte kunnat delta i släckningsarbetet och åtog sig i stället att gå brandvakt på natten. Han minns att elden flammande upp flera gånger.
Gunborg och Folke är nu borta. Kvar i stugan finns döttrarna Gunilla och Susanne med sina barn och barnbarn. Gunilla och Susanne har godkänt att berättelsen publiceras på Ingarö Hembygdsförenings hemsida.

Annelie Rönnblom och Barbro Maassen intervjuade Folke och Gunborg sommaren 2003. Barbro skrev ner intervjun.
Grönskan 11 augusti 2016

Torpet Grönskan

Sommaren 1941 eller 1942 hyrde mina föräldrar, Gabriel och Ester Sandskog, tillsammans med mina fastrar och deras män (Elvira och Ernst Berglund och Karin och Evert Göransson) torpet Grönskan. Familjen Löfstrand hade just byggt en ny bostad intill det gamla huset beläget på Venderbyvägen strax före korsningen till Grenvägen. Förmedlingen av torpet hade skett genom bankdirektör Julin som jag tror ägde marken. Mina fastrar, Elvira och Karin, hade innan de gift sig, arbetat som hemföreståndarinna respektive husa hos familjen Julin. Detta var under krigsåren och jag vet inte huruvida det gick bussar eller ej, men vi cyklade. Det var ju inte lediga lördagar då så vid tvåtiden på lördagseftermiddagarna cyklade vi, det var de sex vuxna och jag, då 16 eller 17 år. Mina fastrar hade inga barn och min sex år yngre bror var på sommarkoloni.

Torpbyggnaden var trivsam och bestod av stort kök och kammare samt ett inrett litet rum på vinden. Jag kommer ihåg att mamma eller någon av mina fastrar brukade göra en vetebrödsdeg i stan och ta med i en bytta i packfickan och när vi kom fram eldade männen upp i vedspisen och någon av kvinnorna bakade bullar och så fick vi så småningom kaffe med nybakat bröd, det smakade bra efter 3.5 mils cykling.
Helgerna förflöt sedan med bad, fiske, bär- och svampplockning. Vi plockade massor med bär, det fanns det gott om. Jag minns särskilt att man kunde plocka smultron i betydligt större mängder än en mugg som väl är vad man kan få ihop idag. Även fiske och svampplockning var lönande, det var ju välkommet under krigsåren då vi hade ransonering och begränsning av utbudet. Någon gång under sommaren minns jag också att vi hjälpte familjen Löfstrand med höbärgning vilket jag tyckte var spännande. Lite nyfiken var jag också på barnen i familjen, Maja, Rune och Arne. Vi var lika blyga alla fyra så det blev inte så mycket kontakt.
Vi hyrde torpet i två år och jag vet att vi även var där någon gång på vintern, då måste det ha gått någon buss, jag förmodar att det var till Brunn, för vi hade lång väg att gå.

Ingrid Kraemer född Sandskog (publ maj 2016)

Svartkalven
Det var under kriget när det var ransonering på en hel del livsmedel, Albin och Olga hade slaktat en ”svartkalv” och vi skulle få köpa 1/4. En mörk vinterkväll åkte Pappa och jag buss till Brunn och promenerade till Grönskan där vi eldade upp i stugan som vi hyrde (torpet) och hämtade köttet som vi packade i medhavda ryggsäckar.  Fick väl någorlunda värme i sängkläderna så vi sov några timmar och promenerade till den gengas-drivna första morgonbussen från Brunn.
I väntan på bussen kom det någon som hade en hund och den hade ett väldigt intresse för vår packning. Jag – som då var 15 eller 16 år – led väldiga kval eftersom jag var scout och tog scoutlöftet på mycket stort allvar. Men allt gick väl och vi kom hem så tidigt att vi kunde byta om och gå till våra arbeten. (Efter alla dessa år bör det vara preskriberat)
Ingrid Kraemer dotter till Ester och Gabriel Sandskog (publ maj 2016)