Claes hörna

Vägen till Ingarö 

Del 4
Ingarövägarna
De första stigarna gick säkerligen från Kolström via Brunn/Återvall till Säby – där de äldsta boplatserna finns.

På 1600-talet ägdes stora delar av Ingarö av adelsätter som bestämde takten i utbyggnaden av vägnätet. Mot slutet av 1800-talet är det endast dessa stigar som upprustats till ”väg”.  Det var viktigt för herren till Säby att åka allt bekvämare med hästskjuts från Kolström.

Det pågick ständigt dialog mellan staten och markägaren om vägstandarden.Det berättas att en bonde på ön hade fått anmärkning av fjärdingsman för att han inte skött sin väglott på vägen till Säby. Han känner sig orättvist behandlad och inkommer med en skrivelse där han som viktigaste argument för sin sak anför: ”Baron Leuhusen på Säby hade minsann inte framfört några klagomål!”

Vägnätets utbyggnad under1900-talet
Jag redovisar dem i den ordning de kom att upprustas.
1910-talet  Brunn-Fågelvik-Nykvarn. Strandpromenaden utmed Lagnöström
1930-talet  Nykvarn-Återlöga-Återvall
Säby-Skälsmara-Eknäs
Återvall-Evlinge-Långvik-Björnö
Brunn-Karlsdal-Bergvik
1940-talet  Brunn-Mörtviken
Jag vill berätta om två personer som varit drivkrafterna bakom vägbyggena på 1910-talet James Funch och 1940-talet Carl Smitt.

James Funch (JF) var en framgångsrik trävaruhandlare med kontor på Skeppsbron och titulerades grosshandlare. 1909 förvärvade han stora egendomar på Ingarö (Fågelvik, Säby, Björnö).

Vid denna tid hade stockholmarna börjat dra sig bort från stadens ohälsosamma miljö. Man började exploatera, först näraliggande områden såsom: Nacka, Skurusundet, Norra Ormingelandet, Saltsjö-Boo. Vid sekelskiftet var Saltsjöbaden etablerat. Det var just Saltsjöbaden som var den närmsta förebilden för JF när han mycket professionellt utvecklade storstilade Ingaröplaner.

Det var naturligt för JF att börja i det mest lättillgängliga området Fågelvik-Nykvarn. Det var en tumregel att det skulle ta max två timmar för att komma till sommarstället från storstaden. Snabbaste sättet att nå detta mål var att skaffa en ångbåt. Ångslupen Ingaröstrand inköptes raskt. Den utgick till en början från Saltsjöbaden. Turlistan anpassades till tågtiderna. På det sättet kunde JF ordna att spekulanter på ett effektivt sätt kunde bekanta sig med området.

Trafikförhållandena kring Kolström var besvärliga på många sätt:
– dåliga vägar både på Farsta- och Ingarölanden
– sliten bro
– höga broavgifter
– kanalen höll på att grunda upp

JF tog resolut tag i dessa problem och agerade mot myndigheter på statlig, regional och lokal nivå för att finna goda lösningar. Av protokoll från Ingarö Sockenstämma 1912 framgår t ex att JF vill utreda flera olika alternativa vägar från Lemsaga till Fågelviksområdet. Det alternativ som kom till utförande som nödhjälpsarbete på 20-talet var: Lemshaga – Södersved, sträckningen på skrå ned mot Kolström..

En handel hade så småningom etablerats i Kolström i anslutning till krogen. Handlaren var till en början också brovakt och tog betalt per öppning. De kostnaderna blev betungande för JFs reguljära ångbåtstrafik. Han ansåg att de vägfarande skulle betala istället – av gammal hävd borde sjötrafiken ha företräde! I förhandlingar med Länsstyrelsen lyckades han få avgifterna avskaffade och brovakten blev fast avlönad av allmänna medel. (Så sent som på 1950-talet stod det en sådan brovakt vid Strömma. I en håv skulle man lägga 25 öre för liten båt och 1 kr för större! )

Vägnätet byggdes ut och ångbåtsbryggor anlades vid Fågelvik och Nykvarn. Ett museum ordnades i backen ned mot Återvall där det visades fynd från utgrävningarna 1913.

Vid Nykvarn byggdes ett ”semestercentrum” med
– ett pensionat med annex och badhus
– ombyggnad av den gamla kvarnen till café
– villor för uthyrning

-I JFs vision ingick att alla skulle ha tillgång till stränderna. Vi som nu snart 100 år senare bor i området har stor glädje av den strandpromenad som JF lät bygga utmed Lagnöström. Den är konstfärdigt och gediget stensatt och är ungefär två km lång.

När alla dessa mycket stora investeringar väl hade gjorts och JF hoppades börja skörda frukterna, så drabbades bolaget av en katastrof. Första världskriget bröt ut och all tomtförsäljning upphörde tvärt. Säbyägorna såldes av. Björnöområdet hade JF ändå råd att ligga kvar med (”som en skattefri sparbössa”) till sin död 1942. Läs separat om de fantastiska planerna kring Björnö/Björkvik som aldrig kom till stånd.

Carl Smitt
1938 – 1940 rustades vägen Brunn-Mörtviken upp. Initiativet togs av Gustav Bergman som bodde i Mörtviken Övre. Han ordnade fram pengar från ”Carl Smitts fond A”. (Se den gjutjärnstavla som sitter på en bergvägg vid Brunnsutfarten mot Mörtviken). De lokala medlen för vägutveckling var mycket knappa. Statliga medel fanns inte att tillgå. Fonden hade till ändamål ”att förbättra dåliga vägar i Uppland och Södermanland för att fiskare-befolkningen därigenom lättare skulle kunna få in sina fångster till Stockholm”.

Carl Smitts bakgrund är fascinerande. Hans far hette Johan W. Smitt och var född 1821. Johan blev tidigt faderlös och familjen hade det knapert. Han hade ett gott läshuvud och blev anställd av en grosshandlare som hade affärer med ett skeppsvarv i Luleå. Där byggdes ett skolskepp som skulle ut på en treårig resa bl a till Sydamerika. Johan blev bokhållare ombord och fick en bra utbildning i språk, navigation mm.

När båten fastnade i Buenos Aires hoppade Johan av. Han etablerade sig med framgång i Argentina. Han återvände till Stockholm 1856 som en förmögen man och var med om att starta Stockholms Enskilda Bank och ett av Nobelföretagen.

Sonen Carl föddes 1869. Han fick också tidigt ”smaka” på sjön och var med på en långsegling med skolskeppet Vanadis. Han skickades till USA för att lära språk och affärer. När fadern dör 1904 ärver Carl mycket pengar – Johan var en av Sveriges rikaste.

Carl var en djärv seglare och ägde flera stora vackra segelbåtar. Han hade också Ingaröanknytning genom att fadern köpt Tranarö som sommarviste!

Carl köper en luftballong 1905 och blev innehavare av ballongpilotcertifikat nr 7 i Sverige. Carl avled 1925. Huvuddelen av hans förmögenhet gick till två fonder varav alltså den ena gav bidrag till Mörtviksvägen.
2017-01-17

Del 3
Den äldsta vägen till Gustavsberg gick över Graninge och V:a Ekedal. Ungefär där milstenen 2 mil fr Stockholm står, går stickvägen till Farstabro. Där är Farstaviken som smalast. För Ingaröresenärerna var det närmast att ta sig över här. I början använde man en typ av enkel färja. En flottbro kom till 1814 och bekostades av ägaren till Farsta.

På Farsta-sidan låg sedan urminnes tider boplatser. Gottholma är namnet på en sådan gammal gård som brändes ner av ryssarna 1719 och som aldrig återuppbyggdes. Från Gottholma tog man sig till Kolström via stigarna rakt söderut mot Tjustvik och Beatelund. Idag är stigarna delar av cykelnätet på Farstalandet.

Överfarten till Ingarö från Farstalandet har skett främst på två ställen: vid Färjholmen och vid Kolström/Pilhamn. Beatelund ägde mark på båda sidor av Kolström. Överfarten via Färjholmen användes för transporter till och från Beatelund samt av de få personer som bodde vid Apelvreten och Kalkarsveden. För att komma till Pilhamn från Beatelund har man följt stigen på norra stranden av Kolström. När kyrkan står klar 1792 börjar den kallas Kyrkvägen. En väg byggdes så småningom från Gustavsberg via Lemshaga till Kolström . Den går rakt söderut från Lemshaga mot broläget och är idag en trevlig del av cykelnätet.

Den första fasta bron kom 1846 – den öppnades med ett s.k. vindspel. Bron byttes ut till en svängbro 1860. Svängbron behövde förstärkas i mitten på 1920-talet. Tunga lastbilstransporter från de stora grustagen på ön hade slitit  hårt på den. En ny klaffbro stod klar 1931. Den var till en början inte dimensionerad för busstrafiken – två bussar kunde inte mötas på bron! Denna bro revs i samband med att den nya högbron byggdes 1992.
2016-10-09

Vägen till Ingarö

Del 2
Skurusundet
har varit en av de viktigaste passagerna för båttrafiken till Ingarö. För att underlätta överfarten till Värmdölandet användes först en färja. 1832 byggdes en flottbro som kunde öppnas genom att vridas åt sidan.

Porslinsfabriken i Gustavsberg hade stort behov av transporter till sjöss och byggde tidigt upp en ångbåtsflotta – den första båten hette Gustafsberg (1842). Fabriken hade stora biinkomster av allmän passagerar- och frakttrafik och var till en början inte intresserad av att underlätta för vägtrafiken. 1895 bekostade dock fabriken en omfattande renovering av flottbron – det tog alltför lång tid att öppna och stänga den. Speciellt vintertid kunde isflak blockera manövreringen.

Fabriken hade problem med uppgrundningen av farlederna och lät muddra Farstasundet. Man köpte mark kring de trånga sunden för att säkra framkomligheten. Stora ansträngningar gjordes för att klara även vintertrafiken. De första ångbåtarna var inte isbrytande – de hade alltför svaga maskiner och skrov. Så sent som på 1940-talet, med de då stränga vintrarna, satte man in is-sågarlag för att överhuvud kunna ta sig fram! För att öka isbrytningseffekten lades en trädstam tvärs över fören på båten. Den sattes den i rullning genom att stammen användes som hävstång.

I början av seklet kom biltrafiken igång och kraven på bättre vägar blev allt större. Den första högbron invigdes 1915. Man hade övervägt en järnvägsbro men brukspatron Odelberg på Gustavsberg förordade en vägbro. Han var rädd för att fel typ av människor via tågen skulle lockas till Gustavsberg och störa hans makt över orten.

1921 var en viktig fas i vägbyggandet Björknäs-Gustavsberg avslutad. Några bröder som drivit droskrörelse i Björknäs bedömde att det då var dags att satsa på busstrafik. De köpte en gul buss i Tyskland  och bildade Björknäsbussbolaget. Bussarna blev sedan alla gula med svart dekor. Till en början var nog inte vägstandarden så god. Vid tjällossningen kallades en del av busslinjen för ”Spårvägen”. Det blev ett enda djupt spår i vägen. Vid möte steg passagerarna av bussen och lyfte mötande trafik av spåret. Det var inte alltid de sedan lyfte tillbaka det andra fordonet! 1929 startade den första busslinjen till Ingarö.
2016-09-14

Del 1
Vi människor vill ju minimera våra ansträngningar för jobb och förflyttningar. Självklart använde man sig först av båtar för att komma till Ingarö. Men det var arbetsamt att ro, det tog tid att segla och båtarna hade begränsat lastutrymme. Effektivare var att utnyttja isarna – vinterlederna var mycket viktiga. En förordning reglerade tidigt hur dessa leder skulle märkas ut, plogas och säkras av markägare kring lederna.

Vägar för transport till lands kom sent till stånd. Under tiden fram till mitten på 1600-talet fanns inga egentliga vägar öster om Skurusundet. Vägen Björknäs-Bullandö byggdes på 1660-talet av försvarsskäl. Det var amiralitetet som  ville komma till den viktiga Djuröhamnen.

Vid denna tid byggdes också system för underhåll av vägar i Sverige. Markägare blev tilldelade sk väglotter i proportion till ägornas storlek. Fjärdingsmannen hade uppgiften att regelbundet göra vägsyn. Man såg till att det fanns hästbyte-stationer/gästgiverier med jämna mellanrum. För att rättvist och kontrollerbart kunna ta betalt av resenärerna sattes milstenar upp – dåtidens taxameter!

Men vägarna var länge i mycket dåligt skick. 1873 rapporteras läget i Värmdö Skeppslag vara det sämsta i hela Mellansverige! Ångbåtarna kom i bruk på 1840-talet och avlöstes i våra trakter först i mitten av 1910-talet av bil- och busstrafik i mitten av 1910-talet.

Vid varje teknikskifte uppstår konflikter mellan gammalt och nytt. En sådan motsättning uppstod mellan skärgårdens småfolk och ångbåtsrederierna. Ångbåtsrännorna skapade svåra hinder. T ex framgår av protokoll från Sockenstämma i Ingarö 1918 att Ingarö-borna vill att Waxholmsbolaget bekostar en träbro att lägga över rännan som hindrar överfarten från Finnsveden till Saltsjöbaden!
2016-08-14

Claes berättar om James Funch

Fram till förra sekelskiftet hade två adelssläkter varit stora jordägare på Ingarö: Cederström på Beatelund och Leuhusen på Säby.

I början av 1900-talet tog näringslivets män över. Westerbergs köpte Beatelund och James Funch via AB Ingaröstrand: Fågelvik, Säby och Björnö.
James Funch var framgångsrik grosshandlare i trävaror med kontor på Skeppsbron. Han var bl a ägare till Fåfängan med tillhörande Malmgård nedanför.
Han var visionär och hade tidigt storstilade planer för exploatering av Ingarö för sommarboende. Under perioden fram till 1914 gjorde han mycket stora investeringar i Fågelvik-/Nykvarnsområdena som ju låg närmast Stockholm

  • inköp av ångbåt
  • anläggning av bryggor
  • muddring av Kolström
  • tomtstyckning och byggande av vägnät. Den i våra dagar mest uppskattade satsningen var byggandet av den flera km långa Strandpromenaden från Fågelviks gård till Återlögaviken. Inga tomter hade egen strand.
  • byggande av pensionat, café och museum samt villor för uthyrning.

När allt var klart för tomtförsäljningen kom Första Världskriget och marknaden dog. James Funch valde då att sälja Säby. Björnö behöll han som ”en skattefri sparbössa”.

I bilagan finns den spektakulära plan som James Funch hade tagit fram för Björnö – den kom aldrig till genomförande. James Funch dog 1942 och arvingarna, släkten Tersmeden/Ramel tog över.
Först i samband med byggandet av de två golfbanorna och exploateringarna av Fågelviksberget/Fågelvikshöjden (1990-talet) så började avkastningen av investeringarna bli intressanta!

Resumé från en berättarkväll på Bistro Björkvik 2016-06-04

Ur Ingarötidningen December 1947                   ”Tvättinrättning på Ingarö ? ” 

Utdrag ur artikel  skriven av  Albert Zetterberg – styrelseordförande i Ingarö kommun och handlare i Återvall
”Behovet av en centralt belägen tvättinrättning på Ingarö har allt mer gjort sig gällande. Bristen på hemhjälp och innevarande års intensiva torka med ty åtföljande vattenbrist har ytterligare aktualiserat frågan. Inom nybyggda fastigheter finnas väl i allmänhet tvättstuga inrymd, men saken är inte därmed tillfredsställande löst, då mången gång arbetskraft och maskiner saknas, vartill kommer svårigheten att vintertid få kläderna torra. Med tanke på detta har kommunfullmäktige tillsatt en  kommitté med uppdrag att undersöka möjligheterna för inrättande av en andelstvättstuga, förslagsvis förlagd i Återvall.”
Några reflexioner efter samtal med Ulla Thornberg, boende i den gamla fiskarstugan och  släktstället vid Tranarösundet mars 2016. Ullas mamma hjälpte min familj bl a med det tunga hushållstvättandet under somrarna. Jag har kvar den stora koppargrytan som eldades med ved. Vattnet pumpades upp för hand och tvätten kokades. Den  skrubbades på tvättbrädan och  sköljdes vid bryggan. Det tog några år in på 50-talet innan vi fick både el och vatten från borrad brunn. Tvättmaskinen stod högt upp på önskelistan – några år ingick tvättmaskinen i sommarflytten från stan !

Vad hände sedan ?
Det blev ingen allmän tvättstuga på Ingarö. Elnätet byggdes snabbt ut och brunnsborrningen tog fart. Tvättmaskin-marknaden växte snabbt och man fick inte ihop tillräckligt många intressenter till en andelstvättstuga. Dessutom blev det inom kort kommunsammanslagning och andra frågor blev mer aktuella.

 

Ur Ingarötidningen December 1947   ” Ingarö Folketshusförening meddelar att Dansbanan  har rivits”

1940 hade Ingarö Folketshusförening upa bildats. ”Tillskyndare” – ett vackert ord för initiativtagare – var Syföreningen Enkronan.
Den mest påtagliga verksamheten var på 40-talet för mig dansbanan i Återvall. Banan låg vid vägskälet mellan Eknäs och Björkvik med vacker utsikt mot Säbyängar. Dansbanan revs 1947 för att äntligen bereda plats för ett Folkets Hus. Det var tänkt att dansbanan skulle byggas upp på annan plats.

dansbanan

Vad hände sedan ?
Varken Huset eller den nya Dansbanan kom till stånd. Det blev ständiga problem med marktillgång,  byggnadstillstånd och pengabrist. Dansbanetomten såldes och verksamheten tynade ut,  men pengarna förräntades.
2014 tog Ingarö Folketshusförenings styrelse beslutet att bilda en stiftelse ”Ingarö Vänner” och 700.000kr överfördes. Ingarö Hembygdsförening utsågs till förvaltare och fick rätten att tillgodogöra sig avkastningen av kapitalet för sin verksamhet. Pengarna kommer att stanna på ön och  göra god nytta i föreningens planer på ett att bygga ett friluftsmuseum. Cirkeln är sluten!

Ingarötidningen 

utgavs åren 1947-1951 av Ingarö Hembygdskör under ledning av folkskolläraren och kantorn i Ingarö församling Stig Magnusson.
Ingarö var då egen kommun, men var under sammanslagning med Gustavsberg. Man kände behov av att via tidningen föra fram Ingarös synpunkter. A. Zetterberg som var Kommunordförande och diversehandlare i Återvall var starkt pådrivande i att tidningen kom till.
När kommunsammanslagningen var ett faktum upphörde utgivningen. Curt Bergvall i Mörtviken har donerat en bok med kopior av alla nummer till Ingarötidningen – den finns i museet.
”Ingarötidningen har inspirerat mig att reflektera över – Vad hände sen?” säger
Claes F Jonsson. Hans reflektioner kommer löpande att publiceras på den här sidan.     (publ maj 2016)